German painter (b. 1472, Kronach, d. 1553, Weimar). German painter and engraver. The son of a painter, he settled in Wittenberg c.1504 and was court painter successively under three electors of Saxony. There he maintained a flourishing workshop and was twice burgomaster. Cranach was a close friend of Martin Luther, whose doctrine he upheld in numerous paintings and woodcuts, and he has been called the painter of the Reformation. He was a rapid and prolific painter, and the work turned out by his studio is uneven in quality. Naïve and fanciful, often awkward in draftsmanship, it has, nonetheless, freshness and originality and a warm, rich palette. His portraits are particularly successful. Among his best-known works are Repose in Egypt (Gemäldgalerie, Staatliche Mus., Berlin-Dahlem); Judgment of Paris (Staatliche Kunsthalle, Karlsruhe); Adam and Eve (Courtauld Inst., London); and Crucifixion (Weimar). The latter contains figures of Luther and Cranach. His many famous protraits include those of Elector John Frederick and Self-Portrait (Uffizi). Cranach was also an accomplished miniaturist. He produced a few copperplates and designs for woodcuts. His son and pupil Lucas Cranach, the Younger, 1515C86,   Related Paintings of CRANACH, Lucas the Elder :. | Portraits of Johann I and Frederick III the wise, Electors of Saxony dfg | Portrait of a Woman dfg | Rest on the Flight to Egypt | Portraits of Henry the Pious, Duke of Saxony and his wife Katharina von Mecklenburg dfg | The Nymph of the Fountain fdg |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Alexandr Andreevich Ivanov
painted Appearance of Christ to the People in 1837
CIGOLI
Italian Baroque Era Painter, 1559-1613 was an Italian painter and architect of the late Mannerist and early Baroque period, trained and active in his early career in Florence, and spending the last nine years of his life in Rome. Lodovico Cardi was born at Villa Castelvecchio di Cigoli, in Tuscany, whence the name by which he is commonly known. Initially, Cigoli trained in Florence under the fervid mannerist Alessandro Allori. Later, influenced by the most prominent of the Contra-Maniera painters, Santi di Tito, as well as by Barocci, Cigoli shed the shackles of mannerism and infused his later paintings with an expressionism often lacking from 16th century Florentine painting. For example, for the Roman patron, Massimo Massimi, he painted an Ecce Homo[1] (now in Palazzo Pitti). Supposedly unbenknownst to any of the painters, two other prominent contemporary painters, Passignano and Caravaggio, had been requested canvases on the same theme. It is unclear if they are completely independent. Cigoli's painting seems to have been made with knowledge of Caravaggio's canvas; however, while Cigoli's work lacks the power of Caravaggio's naturalism, the background shade and sparse foreground shows how much he was moving away from crowded Florentine historical paintings. This work was afterwards taken by Bonaparte to the Louvre, and was restored to Florence in 1815. One of his early paintings was of Cain slaying Abel. He then gained the employ of the Grand-Duke in some works for the Pitti Palace, where he painted a Venus and Satyr and a Sacrifice of Isaac. Other important pictures are St. Peter Healing the Lame Man in St Peter's; Conversion of St. Paul in the church of San Paolo fuori le Mura, and a Story of Psyche in a fresco incorporated in the decorative scheme of the Villa Borghese; a Martyrdom of Stephen, which earned him the name of the "Florentine Correggio", a Stigmata of St. Francis at Florence. Cigoli was made a Knight of Malta at the request of Pope Paul III. Cigoli, a close personal friend of Galileo Galilei, painted a last fresco in the dome of the Pauline chapel of the church of Santa Maria Maggiore in Rome, depicting the Madonna standing upon a pock-marked lunar orb. This is the first extant example of Galileo's discoveries about the physical nature of the moon (as he himself drew it in Sidereus Nuncius) having penetrated the visual arts practice of his day. Until this image, the moon in pictures of the Virgin had always been mythical and smooth, perfectly spherical as described by Platonic & Ptolemaic tradition.